VOCIARE - formulär

Slutligen vill vi tacka dig för din tid och delaktighet i den här studien. Om du har några frågor eller vill skicka feedback får du gärna kontakta oss på Este endereço de email está protegido contra piratas. Necessita ativar o JavaScript para o visualizar.

ARTIKEL 3 – RÄTT ATT FÖRSTÅ OCH ATT BLI FÖRSTÅDD

Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att hjälpa brottsoffren att förstå och att bli förstådda från och med den första kontakten och vid alla ytterligare nödvändiga kontakter med en behörig myndighet i samband med ett straffrättsligt förfarande, även när den myndigheten lämnar information. Medlemsstaterna ska säkerställa att kommunikationen med brottsoffer sker på ett enkelt och begripligt språk, muntligen eller skriftligen. Vid sådan kommunikation ska hänsyn tas till brottsoffrens personliga egenskaper, bland annat eventuella funktionshinder som kan påverka förmågan att förstå eller bli förstådd. Förutsatt att detta inte strider mot brottsoffrets intressen och det straffrättsliga förfarandet inte påverkas negativt ska medlemsstaterna tillåta brottsoffer att åtföljas av en person som de själva valt vid den första kontakten med en behörig myndighet, om brottsoffret behöver hjälp med att förstå och bli förstådd på grund av följderna av brottet.

ARTIKEL 4 – RÄTT ATT FÅ INFORMATION VID DEN FÖRSTA KONTAKTEN MED EN BEHÖRIG MYNDIGHET

Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer utan onödigt dröjsmål erbjuds följande information vid den första kontakten med en behörig myndighet, så att de ges möjlighet att åtnjuta de rättigheter som fastställs i detta direktiv: Vilken typ av stöd de kan få och från vem; Förfarandena för brottsanmälan och brottsoffrens roll i samband med dessa; Hur och på vilka villkor de kan få skydd, inklusive skyddsåtgärder; Hur och på vilka villkor de kan få tillgång till juridisk rådgivning, rättshjälp och andra typer av rådgivning; Hur och på vilka villkor de kan få tillgång till ersättning; Hur och på vilka villkor de har rätt till tolkning och översättning; Om ett brottsoffer är bosatt i en annan medlemsstat än den där brottet begicks ska denne informeras om vilka särskilda åtgärder, förfaranden eller mekanismer som finns att tillgå för att skydda brottsoffrets intressen i den medlemsstat där den första kontakten med den behöriga myndigheten tas; Tillgängliga förfaranden för klagomål om brottsoffrets rättigheter inte respekterats av den behöriga myndighet som är verksam inom ramen för ett straffrättsligt förfarande; Kontaktuppgifter för information i det egna ärendet; Tillgängliga verksamheter för reparativ rättvisa; samt Hur och på vilka villkor de kan få ersättning för kostnader som har uppstått i samband med deltagandet i det straffrättsliga förfarandet.

ARTIKEL 5 – RÄTTIGHETER FÖR BROTTSOFFER I SAMBAND MED BROTTSANMÄLAN

Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer får en skriftlig bekräftelse av den formella brottsanmälan som de har gjort till en medlemsstats behöriga myndighet med uppgift om de grundläggande aspekterna av brottet i fråga. Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer som vill anmäla ett brott och som inte förstår eller talar den behöriga myndighetens språk ska ges möjlighet att göra en brottsanmälan på ett språk som de förstår eller genom att få nödvändigt språkligt stöd.

ARTIKEL 6 – RÄTT ATT ERHÅLLA INFORMATION OM DET EGNA ÄRENDET

Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer utan onödigt dröjsmål informeras om att de har rätt att erhålla följande information om det straffrättsliga förfarandet: Beslut om att lägga ned eller avsluta brottsutredningen eller om att inte åtala förövaren; Upplysningar om när och var rättegången kommer att äga rum samt innebörden av anklagelserna mot förövaren; Slutliga domstolsavgöranden; Upplysningar om hur det straffrättsliga förfarandet fortskrider; Skälen eller en kortfattad sammanfattning av skälen till beslutet i fråga; När den person som har frihetsberövats, åtalats eller dömts för brott i ett straffrättsligt ärende som berör dem försätts på fri fot eller har rymt; samt alla relevanta skyddsåtgärder som utfärdas för dem om förövaren friges eller rymmer.

ARTIKEL 7 – RÄTT TILL TOLKNING OCH ÖVERSÄTTNING

Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer som inte förstår eller talar det språk på vilket de straffrättsliga förfarandena genomförs på begäran får tillgång till kostnadsfri tolkning, åtminstone när de utfrågas eller hörs av utredande eller rättsliga myndigheter och kostnadsfri översättning av information som är väsentlig för att brottsoffren ska kunna utöva sina rättigheter i straffrättsliga förfaranden. Brottsoffer får lämna in en motiverad ansökan om att en handling ska anses som väsentlig.

ARTIKEL 8 – RÄTT TILL HJÄLP FRÅN STÖDVERKSAMHETER FÖR BROTTSOFFER

Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer får kostnadsfri och konfidentiell hjälp från stödverksamheter för brottsoffer som tillvaratar brottsoffrets intressen, såväl före som under och en lämplig tid efter straffrättsliga förfaranden. Medlemsstaterna ska underlätta för den behöriga myndighet till vilken anmälan gjordes och andra berörda enheter att hänvisa brottsoffer till stödverksamheter för brottsoffer. Medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att inrätta kostnadsfria och konfidentiella specialiserade stödverksamheter utöver, eller som en integrerad del av, allmänna stödverksamheter för brottsoffer. Stödverksamheter för brottsoffer och specialiserade stödverksamheter får inrättas som offentliga eller icke-statliga organisationer och får organiseras antingen yrkesmässigt eller på frivillig grund. Medlemsstaterna ska säkerställa att möjligheterna att få tillgång till stödverksamheter för brottsoffer inte är beroende av huruvida ett brottsoffer formellt har anmält brottet till en behörig myndighet.

ARTIKEL 9 – STÖD FRÅN STÖDVERKSAMHETER FÖR BROTTSOFFER

Stödverksamheter för brottsoffer ska minst tillhandahålla följande: a) Information, rådgivning och stöd som är relevant för brottsoffers rättigheter; b) Information om eller direkt hänvisning till relevanta specialiserade befintliga stödverksamheter; c) Emotionellt och psykologiskt stöd; d) Rådgivning om ekonomiska och praktiska frågor till följd av brottet; e) Rådgivning om risken för sekundär och upprepad viktimisering, hot och vedergällning, samt hur sådant ska förebyggas eller undvikas.
Specialiserade stödverksamheter ska minst utveckla och tillhandahålla följande: a) Skyddat boende eller annat lämpligt tillfälligt boende för brottsoffer som behöver en säker plats; b) Målinriktat och integrerat stöd till brottsoffer med särskilda behov, såsom personer som har utsatts för sexuellt våld, könsrelaterat våld och våld i nära relationer, inbegripet stöd med anledning av trauman samt rådgivning.

Artikel 10 – RÄTT ATT HÖRAS

Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer får höras under de straffrättsliga förfarandena och att de får lägga fram bevisning. I de fall där ett barn som är brottsoffer ska höras ska vederbörlig hänsyn tas till barnets ålder och mognad.

ARTIKEL 12 – RÄTT TILL SKYDD INOM RAMEN FÖR VERKSAMHETER FÖR REPARATIV RÄTTVISA

Medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att skydda brottsoffret från sekundär och upprepad viktimisering, hot och vedergällning, och åtgärderna ska genomföras när verksamheter för reparativ rättvisa medverkar. Medlemsstaterna ska underlätta hänskjutandet av ärenden till verksamheter för reparativ rättvisa, bland annat genom att fastställa förfaranden eller riktlinjer om villkoren för ett sådant hänskjutande.

Artikel 17 – RÄTTIGHETER FÖR BROTTSOFFER BOSATTA I EN ANNAN MEDLEMSSTAT

Medlemsländerna ska säkerställa att deras behöriga myndigheter kan vidta lämpliga åtgärder för att minimera de svårigheter som uppstår när brottsoffret är bosatt i en annan medlemsstat än den där brottet begicks. I detta syfte ska de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där brottet begicks särskilt ha rätt att: a) ta upp en förhörsutsaga från brottsoffret omedelbart efter brottsanmälan till den behöriga myndigheten; b) höra brottsoffer som är bosatta utomlands med hjälp av videokonferenser och telefonkonferenser.
Medlemsstaterna ska säkerställa att offer för brott som har begåtts i en annan medlemsstat än den där de är bosatta kan göra en anmälan till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där de är bosatta, om de inte har kunnat göra detta i den medlemsstat där brottet begicks eller om de, vid brott som enligt den medlemsstatens nationella rätt anses grova, inte har velat göra en anmälan där.
Medlemsstaterna ska säkerställa att den behöriga myndighet till vilken brottsoffret gör en anmälan utan dröjsmål överlämnar denna till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där brottet begicks, om behörigheten att inleda förfaranden inte har utövats av den medlemsstat i vilken anmälan gjordes.

ARTIKEL 18 – RÄTT TILL SKYDD

Medlemsstaterna ska säkerställa att åtgärder finns tillgängliga för att skydda brottsoffer och deras familjemedlemmar från sekundär och upprepad viktimisering, hot och vedergällning, inbegripet risken att brottsoffer drabbas av psykisk eller emotionell skada samt för att skydda brottsoffers värdighet vid förhör och vittnesmål. Sådana åtgärder ska vid behov även omfatta förfaranden som är fastställda i nationell rätt för fysiskt skydd av brottsoffer och deras familjemedlemmar.

ARTIKEL 19 – RÄTT ATT UNDVIKA KONTAKT MELLAN BROTTSOFFER OCH FÖRÖVARE  

Medlemsstaterna ska fastställa de nödvändiga förutsättningarna för att säkerställa att kontakt kan undvikas mellan å ena sidan brottsoffer och vid behov deras familjemedlemmar och å andra sidan förövaren i lokaler där straffrättsliga förfaranden genomförs, såvida inte sådan kontakt är nödvändig för de straffrättsliga förfarandena. Medlemsstaterna ska säkerställa att nya domstolsbyggnader har separata väntrum för brottsoffer.

ARTIKEL 20 – BROTTSOFFERS RÄTT TILL SKYDD VID BROTTSUTREDNINGAR

Medlemsstaterna ska säkerställa att följande sker vid brottsutredningar: a) Brottsoffer ska förhöras utan onödigt dröjsmål; b) Antalet förhör med brottsoffer ska minimeras och förhör ska bara hållas om det är strikt nödvändigt för brottsutredningarna; c) Brottsoffer får åtföljas av sitt juridiska ombud och av någon annan person som de själva har valt; d) Läkarundersökningar ska begränsas så mycket som möjligt och endast göras när de är strikt nödvändiga för de straffrättsliga förfarandena.

Artikel 21 – RÄTT TILL SKYDD AV PRIVATLIV

Medlemsstaterna ska säkerställa att behöriga myndigheter under det straffrättsliga förfarandet kan vidta lämpliga åtgärder för att skydda brottsoffers privatliv. Medlemsstaterna ska dessutom säkerställa att behöriga myndigheter får vidta alla lagenliga åtgärder för att förhindra offentlig spridning av all information som kan leda till att barn som är brottsoffer identifieras.

ARTIKEL 22 – INDIVIDUELL BEDÖMNING AV BROTTSOFFER FÖR ATT FASTSTÄLLA SPECIFIKA SKYDDSBEHOV

Medlemsstaterna ska säkerställa att en individuell bedömning snabbt görs av brottsoffer för att fastställa specifika skyddsbehov och för att avgöra huruvida och i vilken utsträckning de skulle få del av särskilda åtgärder under de straffrättsliga förfarandenas gång på grund av deras särskilda sårbarhet för sekundär eller upprepad viktimisering, hot eller vedergällning. Vid den individuella bedömningen ska hänsyn särskilt tas till a) brottsoffrets personliga särdrag; b) brottstypen eller brottets art; och c) omständigheterna kring brottet.

ARTIKEL 23 – RÄTTEN TILL SKYDD FÖR BROTTSOFFER MED SPECIFIKA SKYDDSBEHOV UNDER STRAFFRÄTTSLIGA FÖRFARANDEN

Medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer med specifika skyddsbehov kan komma i åtnjutande av följande åtgärder: a) Förhör med brottsoffret hålls i lokaler som har utformats eller ställts i ordning för detta ändamål; b) Förhör med brottsoffret hålls av eller med hjälp av yrkeskunniga personer som är särskilt utbildade för detta ändamål; c) Alla förhör med brottsoffret genomförs av samma personer; d) Alla förhör med brottsoffer som har utsatts för sexuellt våld, könsrelaterat våld eller våld i nära relationer genomförs, om brottsoffret så önskar, av personer av samma kön som brottsoffret. Följande åtgärder ska under brottsutredningar finnas tillgängliga för brottsoffer med specifika skyddsbehov: a) Åtgärder för att förhindra visuell kontakt mellan brottsoffer och förövare; b) Åtgärder som ger brottsoffret möjlighet att höras i rätten utan att behöva vara närvarande; c) Åtgärder för att undvika onödig utfrågning om brottsoffrets privata förhållanden som inte är relaterade till brottet; d) Åtgärder som gör det möjligt att höra personen inom stängda dörrar.

ARTIKEL 24 – BARNS RÄTT TILL SKYDD SOM BROTTSOFFER UNDER STRAFFRÄTTSLIGA FÖRFARANDEN

Medlemsstaterna ska, när brottsoffret är ett barn, säkerställa följande: a) När ett barn som är brottsoffer förhörs i samband med straffrättsliga förfaranden får audiovisuella upptagningar alltid göras och användas som bevisning vid straffrättsliga förfaranden; b) Vid brottsutredningar och straffrättsliga förfaranden ska behöriga myndigheter utse en särskild företrädare för ett barn som är brottsoffer, om vårdnadshavarna enligt nationell rätt inte får företräda barnet som är brottsoffer på grund av att det föreligger en intressekonflikt mellan dem och barnet som är brottsoffer, eller om det inte finns någon medföljande vuxen eller om barnet som är brottsoffer har skilts från sin familj; c) I de fall där barnet som är brottsoffer har rätt att företrädas av ett juridiskt biträde, ska barnet ha rätt att företrädas av ett eget juridiskt biträde i sitt eget namn i förfaranden där det föreligger, eller skulle kunna föreligga, en intressekonflikt mellan barnet som är brottsoffer och vårdnadshavarna.

ARTIKEL 25 – FORTBILDNING AV RÄTTSTILLÄMPARE

Medlemsstaterna ska säkerställa att tjänstemän som kan förväntas komma i kontakt med brottsoffer, till exempel poliser och domstolspersonal, får både allmän och specialiserad utbildning på en nivå som är anpassad till kontakten med brottsoffer, i syfte att öka deras medvetenhet om brottsoffers behov och göra det möjligt för dem att behandla brottsoffer på ett opartiskt, respektfullt och professionellt sätt.

ARTIKEL 26 – SAMARBETE OCH SAMORDNING AV INSATSER

Medlemsstaterna ska underlätta samarbetet mellan medlemsstaterna för att förbättra brottsoffers möjlighet att utöva de rättigheter som fastställs i detta direktiv och enligt nationell rätt. Samarbetet ska åtminstone syfta till utbyte av god praxis, samråd i individuella fall, och hjälp till europeiska nätverk som arbetar med frågor av direkt betydelse för brottsoffers rättigheter. Medlemsstaterna ska höja medvetenheten om de rättigheter som fastställs i detta direktiv genom kampanjer för information och medvetandegörande och forsknings- och utbildningsprogram, i samarbete med relevanta organisationer i det civila samhället och andra intressenter.